Fiji

Nyligen hemkomna fran paradiset kan vi inte annat an langta tillbaka. Langta tillbaka till lugnet pa oarna, utan TV och trafik, dar man bara hor vagornas brus och fladdermossens skrik. Langta tillbaka till det ljumma, kristallklara vattnet som ar precis sa turkost som vykort brukar ljuga om. Langta tillbaka till musiken fran sjungande man med blommiga skjortor spelandes pa varsin ukulele. Langta tillbaka till de kritvita och ode stranderna med livfyllda koraller som stracker sig langt ut i havet. Fiji ar paradisets paradis! Mitt nya absoluta favoritland som gett mig mersmak for Soderhavet.

Vi borjade var resa med mycket panik och trubbel. Installt flyg, missa julafton, kop av ny dyr biljett, fixa visum till Australien, lang vantan pa flygplatsen, manga timmars omvag till Brisbane, missa sista baten till vart hotell, boka nytt hotell, fixa transfer fran nya hotellet till hamnen, vara klockor staller om sig automatiskt (fel!), vakna av ett samtal fran receptionen, skynda till bussen, hinner med baten, branner oss i solen i vantan pa att fa ga ombord. Efter denna kaotiska borjan satter vi oss ute i solen (insmorda) pa baten som ska ta oss till forsta on, Mana Island. Baten kryssar mellan underbara sma oar och sanddynor och jag sitter dar helt tagen med kameran i hogsta hugg. Varje o, varje strand och detta otroliga vatten ser ut att vara taget direkt ur photoshop. Helt ofattbart vackert. Richard Lindman forvandlas till Richard Branson och ska kopa sig sin egen o. Later inte fel tycker jag och nar han anda ar i farten kan han ju chartra ett eget flyg pa vagen hem ocksa.

Mana Island
Baten stannar vid fjarde on och det ar var tur att hoppa i land. Vi blir motta av sang och musik av man med kjolar och blommor bakom orat. “Bula” som ar Fijianernas halsningsfras hor vi av varenda Fijibo vi traffar. Till slut borjar aven vi turister halsa pa varandra med ett “Bula”. On ar gron och frodig med vita strander och fantastiska korallrev som stracker sig langs hela kusten. Vi snorklar direkt fran stranden dar man till och med kan se hajar om man har tur. Reven ar storre an stranden och man skulle kunna ligga i i dagar om inte lagvattnet gjorde det sa svart att kryssa mellan korallerna. Pa denna o stannar vi halva var vistelse och gor inget annat an slappar, solar, badar, snorklar och njuter. Vi praktiskt taget bor i vattnet, som knappt svalkar. Vi bokar aven nagra dyk men dagen da vi ska dyka kommer ett tropiskt regnovader in over on och forstor vara planer. Det ar vi an idag valdigt ledsna over for snorklingen var otrolig sa dykningen var nog minst lika bra. Forutom det sa ar vi fantastiskt nojda med var tid pa Mana Island i var alldeles for stora bungalow belagen vid strandkanten .

Viti Levu
Efter Mana ar det dags att aka till Coral Coast, sodra delen av huvudon Viti Levu, for att bo pa Shangri-La’s resort. Bula! – vi mots av en chauffor vid hamnen som ar lika trevlig som alla andra Fijibor vi mott. Han tar oss pa en timmes biltur till hotellet da vi far chansen att se en av “storstaderna” Nadi, med 50.000 invanare, och alla sma underbara byar med fargglada hus och frigaende kossor. Han berattar att han ar en av manga indier som bor pa Fiji och att de bor i enskilda byar. Vi passerar en vag som leder in till hans by. Han berattar att han maste ga tva kilometer varje morgon for att ta sig ut till huvudvagen for att bilen han kor ar en tjanstebil som han inte far kora hem pa kvallarna. Aker du buss da? – fragar jag nyfiket. Han skrattar lite och forklarar att han liftar, som att det vore en sjalvklarhet. Nar han jobbar natt kan han ofta bli staende en timme innan nagon plockar upp honom vid vagkanten. Som ni forstar ar Fiji alltsa inte sa utvecklat utan allt ar enkelt och autentiskt. Richard blev bade forvanad och glad over att sa lite forandrats sen han besokte Fiji for 10 ar sen. Langs vagen som leder oss genom on gar kossor och betar och kvinnor sitter i skuggan vid sina fruktstand och saljer ananaser och bananer. Jag forsoker fota men han kor pa tok for fort.

Coral Coast
Val framme vid Shangri-La som har blivit var favorit-hotellkedja blir vi anda lite besvikna. Resorten ligger pa en egen o och har allt ni kan tanka er. Strander, korallrev, pooler, golfbanor, spa, restauranger, kajaker, dykning, fiske och pa tok for manga barn. Vart rum ligger pa bottenvaningen med utsikt over den lilla, inte alls sa fina, stranden och pa grasplatten utanfor var terass spelar gapande man och pojkar fotboll. Rummet ar okej men alldeles for lyhort och otroligt fuktigt. Det luktar instangt och nastan lite mogel. Vi forsoker vadra men det hjalper inte. Jag star inte ut och bestammer mig for att ga och klaga. Vi klagar pa ett valdigt trevlig sett och blir bemotta med enastande service. Ut kommer managern for hela resorten och halsar oss valkomna till annu ett Shangri-La hotell. De har med andra ord koll pa att vi ar medlemmar. Han kor oss med sin golfbil till ett annat rum som tyvarr ocksa ligger pa bottenvaningen, ar lika fuktigt och luktar likadant. Jag ber om ursakt och forklarar att det tyvarr inte duger det heller. Pinsamt men sant. Jag kan ta mycket men inte att det luktar illa. Da hander det basta som skulle kunna handa oss denna resa efter redan alldeles for mycket otur. Vi blir uppgraderade, rejalt! Tack Shangan!

Soldagarna rusar forbi. Vi paddlar kajak, djuphavsfiskar, badar, dyker och njuter. Jag maste anda saga att jag onskar att vi spenderade mer tid pa Mana Island och mindre pa huvudon. Huvudon ar inte alls lika fin och enda anledningen till att vi bokade hotell dar var for att vi skulle gora detta otroliga dyk. Hajdyket!

Beqa Lagoon
Pa den lilla dykbaten pa vag ut till lagunen kanner jag paniken vaxa. Ena dykledaren gar igenom pa en tavla hur dyket ska ga till och vilka omraden som absolut inte far dykas pa, sa kallade dangerous zones. Det finns alldeles for manga sadana zoner pa den dar tavlan enligt min mening och hjartat gar upp i halsgropen. Alla andra ger intrycket av att vara varldsvana dykare som knappt reagerar pa ordet bull sharks. Richard verkar aven lugn, men kanske bara jamfort med mig. Den har nervositeten gar absolut inte att jamfora med att slanga sig ut ur ett flygplan pa 4000 meters hojd eller sekunderna innan man far vanda pa en tenta och borja skriva. Denna nervositet har jag aldrig tidigare kant. Den kallas nog panik. Som tur ar bras jag nog pa min pappa och ar alldeles for stolt och envis (andra kallar det dumdristig) for att “ge upp” sa jag lunkar med darriga ben och en valdigt tung tank fram till kanten och hoppar i. Nar val nedstigningen paborjas har jag problem med att tryckutjamna vilket jag haft mina senaste dyk men aldrig forr. Jag far ont ovanfor ena ogonbrynet och om jag trotsar det och forsatter nedstigningen gor det ont i hela ogat. Otroligt obehagligt sa jag bestammer mig for att ga upp till ytan och borja om. Som tur ar har en annan tjej problem sa hon, jag och en av dykledarna kor en langsammare nedstigning langs ankartampen. Vid det har laget ar jag sa upptagen med att tryckutjamna sa val nere pa botten nar hajarna dyker upp ar paniken som bortblast. Forsta stoppet ar pa 30 meters djup dar hajar av blandade arter matas for hand. Kommer de for nara oss skrams de bort med ett jarnror. Det kryllar av “sma” reef sharks och stora fiskar och aven flertal farliga bull sharks. Just dessa ar givetvis inte sa farliga da de ar tranade och vet att de ska fa mat och darfor ar helt ointresserade av oss askadare. Nasta stopp ar pa 10 meters djup dar det kryllar av black tip reef sharks, white tip reef sharks and grey reef sharks. De ar fina och ser jamfort med tidigare hajar valdigt sma och ofarliga ut. Dykledarna ber oss anda om och om igen att ducka och halla huvudet lagt sa att de inte simmar in i oss. Detta ar sa surrealistiskt, hur ofta far man chansen att nastan krocka med en haj? Under andra dyket gor vi bara ett stopp men det ar det absolut basta stoppet. Vi gar ner pa 25 meters djup och far lagga oss raklanga pa botten. Tva dykledare tar fram en stor bur med gigantiska fiskhuvuden och fran ingenstans dyker 15 nya massiva bull sharks upp. Dessa ar ca 3 meter langa med gigantiska kakar. Otroligt haftiga varelser och allt kanns som pa film, overkligt. Jag har en dykledare pa min vanstra sida som forsvarar mig med sitt stora jarnror nar ena hajen simmar i riktning mot lilla mig. Hajen narmar sig i full fart och nar den ar alldeles for nara enligt dykledarens mening (min grans har passerats for lange sen) skrams den ivag. Jag slas anda av att jag inte ar sa radd och panikslagen som jag trodde att jag skulle vara. Inte radd alls rattare sagt. Nu i efterhand forstar jag sjalv att anledningen till att jag var mer oberord av dessa dyk an Richard ar for jag inte riktigt forstatt vad vi faktiskt gjort. Det enda jag forstar ar att jag inte kan sluta att tanka pa hajarna och att jag inte kan sluta att tanka pa Fiji, for att dyket var det haftigaste jag nagonsin upplevt och for att Fiji ar den vackraste platsen jag nagonsin besokt.

 Pa bilden ovan forbereds “lunchladan” for hajarna.
Nedan kampar jag med att veva in min forsta tonfisk. Jag lyckades!

5 thoughts on “Fiji

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s