Var är hemma?

Om sanningen ska fram har den här första månaden i Luxemburg varit minst sagt kämpig. Den har varit jobbig för oss båda, men Richard har tagit det bättre. Det började redan de sista veckorna i Hong Kong då verkligheten slog mig som ett slag i magen. Jag skulle lämna denna underbara stad som jag senaste åren kallat hem. Jag skulle lämna mitt hem för gott. Hur förbereder man sig på det? Det går inte. Jag höll mig sysselsatt från morgon till natt och sömn blev snabbt en bristvara. Jag njöt av Hong Kong in i det sista och träffade varenda kotte jag var bekant med för ett sista avsked. Det var roliga veckor men en klump i magen började ta form och växte sakta men säkert när dagarna rusade förbi. Det absolut värsta ögonblicket var inte någon av alla farvälkramar, det var inte att lämna kontoret en sista gång, det var inte ens att säga “hej då lägenheten” när jag stängde dörren och mina kollegor bar ner mina väskor för trappen. Det absolut värsta ögonblicket var att titta ut genom fönstret och se ner över Hong Kong när flyget lyfte. först förstod jag att det var på riktigt.

Första helgen i Luxemburg var, som tidigare nämnt, smått plågsam. Jag var trött, förkyld och hade hemlängtan. Luxemburg bjöd dessutom på väder som vi i Hong Kong kallar vinter. Jag hade hemlängtan till Hong Kong, för Hong Kong var mitt hem. Inte Sverige och absolut inte främmande Luxemburg.

När helgen var över blev det sakta men säkert bättre och nyhetens behag tog vid. Jag kunde ganska snabbt se ett ljus i slutet av djungeln av jobbsökande, pappersarbete och lägenhetsjakt. En ljus framtid. En framtid med Richard där vi båda skulle trivas. Tyvärr har denna känsla inte alltid hållt i sig utan ibland varit spårlöst försvunnen. Då har allt känts övermäkigt. Hopplöst. Vissa stunder har jag knappt sett en anledning till ett liv utanför Asien. Att det dessutom varit den asbolut sämsta våren på decennier här i centrala Europa har inte förbättrat humöret. Det har regnat ca 25 av 30 dagar sen jag landade i denna stad. Det brukar förvisso regna en hel del i Hong Kong också under vissa perioder men då kan man åtminstone lämna jackor och halsdukar hemma. Här är det i skrivandets stund, bara en vecka kvar till juni, 7 grader och regn. Väderförhållanden som vi vid det här laget blivit allt för familjära vid.

Vi har gjort små avbrott i form av dagsutflykter till våra grannländer men knappt det har hjälpt. Tomrummet efter Hong Kong kommer inte fyllas på en vecka eller två, men det är okej. Det får ta sin tid. Jag kan redan se en förändring. En förändring åt rätt riktning. Jag brukar allt oftare, ibland av misstag men ändå, kalla Luxemburg mitt hem. För några år sedan hade vi bara en enda plats vi kallade hem. Stockholm. Idag har vi tre. I helgen åkte vi hem till Stockholm för ett kärt återseende, därifrån bilade vi sedan hem till Luxemburg och här sitter vi nu och stundtals längtar hem till Hong Kong. Det är faktiskt inte fy skam! Luxembourg 041Luxembourg 039 Luxembourg 061

Advertisements

Hong Kong – Nanjing – Hong Kong – Luxembourg

Nu är det inte många timmar kvar tills jag också befinner mig i vårt nya hemland. Jag sitter i skrivandets stund på en lounge på Heathrow och räknar ner till avgång mot Luxemburg. Känslorna är blandade. Jag är förväntansfull, ledsen, glad och trött. Att lämna Hong Kong har varit väldigt mycket svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Som tur är har jag varit lyckligt lottad med underbara vänner och kollegor under mina år i Hong Kong. Tre av mina kollegor offrade igår sin fredagkväll för att bära mina väskor, bjuda mig på middag och vinka av mig på flygplatsen. Det gjorde det hela lite lättare även om en tomhet tog över då jag lyfte och såg Hong Kong krympa från ovan. Tänk ändå vilka snälla vänner och kollegor jag fått. De ställer upp i alla väder. På min väska upptäckte jag dessutom att de satt på en baggagelapp där de alla skrivit under “We’ll miss you Jo, please don’t go”

Det har inte varit en lätt resa att packa ihop lägenheten, säga upp sig, ta farväl av vänner och kollegor och lämna denna underbara stad. När Richard först fick jobbet i Luxembourg blev jag bara glad för jag vet att det är helt rätt beslut att lämna Hong Kong på topp och ta an nya utmaningar i Luxembourg. Med det sagt har de sista veckorna ändå varit otroligt tunga. Veckorna har fyllts av ett högt tempo med många vänner på besök, många middagar, en avskedsfest, luncher, drinkar och allt för många farväl. Att lämna denna underbara stad, denna spontana och lättsamma livsstil och alla intressanta människor är så otroligt mycket tyngre än vad jag kunnat ana. Vi älskar ju vårt liv i Hong Kong och även om Luxembourg kanske blir ännu bättre så är separationsångesten total. Att dessutom varit i Hong Kong två veckor utan Richard har inte gjort saken lättare så jag är otroligt tacksam att mina kära vänner Nina och Ange har haft vägarna förbi.

Efter ett högt tempo och sena nätter behöver vi alla vila och vilket är ett bättre sätt än att vila upp sig hos sina föräldrar Jag åkte till Nanjing i måndags och kom tillbaka till Hong Kong i torsdags. Där har jag inte gjort annat än blivit ompysslad och bortskämd i deras nya lya. Mamma och jag har unnat oss pedikyr, manikyr, shopping och massa fikor. Dessutom har vi ätit massa god hemlagad mat, hotpot och min favorit teppanyaki. Det var helt enkelt en toppenvisit och jag önskar att jag kunnat stanna lite längre.

I torsdags hann jag inte mer än tillbaka till Hong Kong förrän jag än en gång blev bortskämd. Det var Emma och Robin som bjöd på carpaccio och rödvin och även gulliga Angelica kom förbi och sa hej då. Jag kommer sakna er alla så otroligt mycket och jag hoppas vi kommer kunna ses runt om i världen.

På vår avskedsfest vi hade innan Richard åkte kom 25 st av våra vänner och det var en härlig mix av nationaliteter och åldrar. Vissa kommer vara våra vänner för livet och andra har nog bara funnits där för att förgylla vår tid i Hong Kong. Det visar sig med tiden men vi kommer sakna er alla!
IMG_4056IMG_4064IMG_4076IMG_4087IMG_4066IMG_4053IMG_4105IMG_4145IMG_4116IMG_4136IMG_4165

Årets första dopp

Sommaren är tidig i år och har redan landat här i Hong Kong. Det har varit en ovanligt varm vinter så våren fanns det aldrig riktigt någon plats för utan nu är det redan dags för sandalerna att rastas. Därför visade termometern upp sin allra bästa sida med 27 grader och låg luftfuktighet den här helgen. Solen höll sig dessutom framme hela lördagen och söndagen så vi spenderade varje vaken stund utomhus. Vi började hela helgen med tapas med ett gäng vänner och avslutade kvällen med drinkar på en uteservering. En nyöppnad bar med lite annorlunda och väldigt goda drinkar. Nästa besökare lovar jag att lura med dit. I lördags startade vi dagen på ett undebart sätt som är få förunnat.  Vi köpte lite frukost på vårt café en trappa ner och åkte sen raka vägen till stranden där vi avnjöt vara smörgåsar och cappucino i solen med utsikt över havet. Det var lugnt och skönt på stranden så tidigt på dagen då kineserna inte är kända för att vara morgonpigga. Vi blev kvar där på stranden hela dagen och bara njöt av sommarvädret. Kvällen avslutades sen med middag hemma hos danska vänner i deras nya lyxlya (med betoning på lyx). Där myste vi lite med deras lilla dotter Bella. Hon är 8 månader och jättegosig. Hon har stora nyfikna ögon, runda knubbiga kinder och skrattar väldigt ofta. Jag tror att jag är lite kär.

Sen på söndag gjorde vi något vi pratat om att göra sen vi flyttat hit. Vår favorittrek i Sai Kung leder till flera underbara avlägsna stränder så den trekken har blivit vår favoritsysselsättning på soliga dagar. Det är ungfär en timmes trekking till stranden och IMG_1921en timme tillbaka. Under denna trek har man chansen att göra en avstickare upp till en bergstopp som heter Sharp Peak. Vi har aldrig tagit oss mod till att göra denna mycket på grund av att det första man måste passera är en varningsskylt som rekommenderar en att vända om. I söndags kände vi ändå att det var dags att ta oss an denna utmaning så jag, Richard och hans kollega Robban satte fart mot toppen. Vandringen var inte så fysiskt utmattande som vi hade trott men terrängen var otroligt svår och vi förstår varför man passerade den där varningsskylten ytterligare två gånger på vägen upp. Vi hade behövt rejälare skor med grövre sulor och även handskar. På väldigt många ställen fick man klättra istället för att vandra och mycket lösa stenar gjorde det svårt att hålla sig på benen. Det gick ändå väldigt bra upp och vi höll ett högt tempo. Väl uppe på toppen hade vi 360 grader ustikt över underbara Sai Kung och ett tiotal kritvita och öde stränder. Hong Kong har sina magiska platser. Sikten var väl inte den bästa men trots det såg vi över till Kina. Vägen ner var mycket värre än vägen upp. Den tog längre tid för att man var tvungen att vara väldigt försiktig för att inte ramla. På många ställen fick vi sätta oss på rumpan och hjälpa till med armarna för att ta oss ner. Då önskade jag att jag hade vandrarkängor och inte hala joggingskor. Som tur var slutade trekken på var långgrunda och fina favoritstrand där vi var snabba ner i vattnet för årets första dopp. Inte fy skam att kunna bada redan i Mars. Vi laddade batterierna med lite snacks och mycket vatten och fortsatte trekken hem. Det blev allt som allt en ca 5 timmars avancerad trek och det känns i varenda liten muskel idag. Trekken var otorligt vacker och värd all träningsvärk.IMG_1913IMG_1955

IMG_1928IMG_1992 IMG_1963 IMG_2012 IMG_1936